INLEDNING
De ovan citerade bestämmelserna ingick i 1667
års sjölag “Skip Lego Balk/VII Cap. Om Ligge
Dagar”. Hovrådet Hendrick de Moucheron
författade det ursprungliga förslaget som sedan
kom att utgöra grunden för arbetet i den år 1664
tillsatta sjölagskommissionen. Ordförande i
kommissionen var lämpligt nog presidenten i
Svea hovrätt Seved Bååth. 1667 års sjölag kom att
bestå av 13 balkar om sammanlagt 237 artiklar.
Det kan också tilläggas att termen konossementet
här för första gången begagnas i svensk lag.
En intressant jämförelse är att termen “konossement”
överhuvudtaget inte används i 2008 års
Rotterdamregler. Där talas istället om negotiabla
(jämte icke-negotiabla) instrument. Väljer
Sverige i framtiden tillsammans med de övriga
nordiska länderna att tillträda reglerna skulle
med andra ord termen konossement sannolikt
komma att utmönstras ur sjölagen. Cirkeln skulle
därmed på sätt och vis komma att slutas även om
konossementet rent faktiskt fortfarande är
föremål för reglering i Rotterdamreglerna.
ALLMÄNNA IAKTTAGELSER
I det inledningsvis omtalade lagrummet kommer
en av befraktningsrättens uråldriga frågor till
uttryck: vad som ingår i frakten och när bortfraktaren
har rätt till ersättning utöver frakten. I
samma bestämmelse regleras även bortfraktarens
rätt till faut- och dödfrakt. Rätten till faut-
och dödfrakt hör nära ihop med frågan om hur
länge redaren är skyldig att vänta på last, något
som i sin tur anknyter till liggetidssystemet.
Dessutom gör sig hävnings- och skadeståndsspörsmål
gällande här. En motsvarande reglering
återfi nns i 1994 års nordiska sjölagar, men
givetvis i mera utvecklad form och med annat
innehåll (närmast 14 kap. 32–35 §§). Denna
reglering härstammar mer eller mindre från 1936
års sjölagsändringar.
32 SUOMEN MERENKULKU J FINLANDS SJÖFART
Liggetidsbestämmelserna i 1667 års sjölag
ger även uttryck för en allmän princip på befraktningsrättens
område: avtalsfriheten mellan
parterna (är dem emellan afhandlat / huri i slijt
händelse hållas skal/ wari thet gilt å både sijdor).
Principen om avtalsfrihet mellan parterna gäller
fortfarande idag, men med vissa restriktioner
delvis utvecklade i rättspraxis och doktrin återspeglande
allmänna avtalsrättsliga och befraktningsrättsliga
tolkningsprinciper, delvis med stöd
av konventionsbaserad lagstiftning.
Jag kommer inom ramen för mitt föredrag inte
att fördjupa mig ytterligare i det inom resebefraktningsrätten
nog så viktiga liggetidsspörsmålet.
Jag kan inte tänka mig att jubilaren skulle
kunna erhålla någon ökad lärdom i ämnet genom
detta. Istället hänvisar jag till hans egen framställning
Law of Demurrage, vars senaste upplaga
från 2013 omfattar cirka 800 sidor i ämnet. Det
kan ändå tilläggas att från några ganska rudimentära
lagbestämmelser och certepartivillkor har
utvecklingen gått mot att det nu existerar talrika
varianter på temat. Villkorsdjungeln beträffande
liggetiden har med tiden blivit så omfattande med
varierande nationella uppfattningar och tolkningar
att BIMCO (Baltic and International Maritime
Council) funnit det ändamålsenligt att skapa ett
system i avsikt att precisera i certepartier allmänt
använda liggetidstermer. Den första upplagan av
Laytime Defi nitions publicerades år 1980, men
framgångarna på marknaden uteblev synbarligen
då. De därpå följande versionerna, den senaste
från år 2013, har måhända rönt större framgång.
För att vara säker på att BIMCOs preciserade
tolkningar skall gälla mellan avtalsparterna
måste dessa ha giltigt inkorporerats i avtalet.
Standardiseringsarbetet gällande avtal om
sjötransporter har överlag ökat kraftigt under
de senaste decennierna. BIMCO har publicerat
cirka 180 olika standardavtal, däribland ett antal
befraktningsavtal. Härtill skall också läggas
Artikeln Befraktningsrätt
– då, nu och i framtiden
har tidigare publicerats
i Sjörättsinstitutets vid
Stockholms universitets
nyhetsbrev Sjörättsbiblioteket
nr 1/2020. Artikeln
bygger på ett föredrag
som hölls vid jubileumsseminariet
ombord på
m/s Viking Grace med
anledning av professor em.
Hugo Tibergs 90 årsdag.
BEFRAKTNINGSRÄTT Av Hannu Honka, professor emeritus i internationell
handelsrätt vid Åbo Akademi
“Kan en befraktare icke lasta skieppet till den dag som han med skepparen
slutet hafwer / är dem emellan afhandlat / huri i slijt händelse hållas skal /wari
thet gilt å både sijdor. Nu är sådant eij aftalt / wari då Skipparen skyldig bijda
femton dagar över öfwer then dag som til Inlastningens fullbordan satt war...”.
I det följande regleras sedan bland annat bortfraktarens hävningsrätt jämte
befraktarens skyldighet att betala fautfrakt (och dödfrakt). Om väntetiden
anges slutligen att “The dagar kallas ligge-dagar”.
TEXT: HANNU HONKA