A
Recension av två böcker om Nazi-tysklands
nordiska sjöfart och sjömännens situation
på Norge-kusten 1940-45
FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 51
Lars Westerlund kom 2018 ut med en bok
om Nazi-tysklands sjöfart till de nordiska
länderna under andra världskriget, åren
1940-45 (Stortyska Vågskvalp). En
mycket gedigen forskning står bakom bokens
innehåll. Westerlund har tidigare engagerat sig i
forskning kring fångläger i Finland och olika
internerade grupper. Dessutom forskade han i
den fi nska SS-bataljonens verksamhet. I år kom
hans andra bok om tyskarnas sjöfart på norska
kusten och ny kunskap om de fi nska sjömännens
upplevelser där under kriget och den ekonomiska
bakgrunden till varför fi nska rederier var
intresserade av trafi ken.
Jag kom i kontakt med Westerlund i samband
med mina forskningar om fi nska sjömän under
andra världskriget och deras internering i Nazi-tysklands
koncentrationsläger. Jag försökte även
få fram material om de fi nska fartyg som skötte
transporter för Tysklands räkning på norska
kusten fram till hösten 1944 då Finland avbröt
sina förbindelser med Tyskland. Detta igen ledde
till att de fi nska sjömän som arbetat där under
fl ere år sändes till Pölitz-koncentrationsläger
när Finland slöt fred med Sovjet och bröt med
Nazi-tyskland. Westerlund har gått mycket längre
i dessa forskningar och kommit fram till högre
siffror om denna sjöfart som säkert är ganska
okänd för dagens aktiva sjömän.
För att förstå omfattningen av Nazi-tysklands
verksamhet i de nordiska länderna under kriget
berättar Westerlund att antalet tyska soldater
uppgick till 600 000 man om man räknar med
både Danmark, Norge och Finland. En stor del
av dessa transporterades genom det neutrala
Sverige. På det sättet var alla nordiska länder,
utom Island, involverade. Danmark och Norge
var ockuperade och krävde naturligtvis övervak-ningsstyrkor,
kriget mot Sovjet igen stridande
styrkor i Finland och Nordnorge. Engelska fl ot-tan
och fl yget anföll tyskarna i Norge och detta
krävde även både luftvärn och fl ottans närvaro.
Hela denna armé skulle naturligtvis underhållas
och den norska befolkningen under kontroll, alla
var ju inte precis lyckliga över tyskarnas närvaro,
motståndsrörelsen försökte sabotera verksamhe-ten.
Westerlund beräknar att trupperna behövde
ca 6000 ton förnödenheter per dag. För så stora
mängder förnödenheter och krigsmaterial behöv-des
naturligtvis ett stort antal fartyg. Organise-ringen
skedde på högsta ort, i början av 1942 träf-fades
Speer och Führern Adolf Hitler
för att effektivera transpor-terna,
t.o.m propagandaminis-ter
Joseph Goebbels ansåg att
situationen sommaren 1942
var ”förtvivlad”. Reichstathal-ter
Karl Kaufmann i Hamburg
utsågs nu till chef för verk-samheten.
Han ansågs vara
”en riktig nationalsocialist”
och anslutit sig till nazist-partiet
redan 1923. Man var
nivå. I det långa loppet gick det dock dåligt för
Kaufmann, han avsattes i februari 1945 och Speer
övertog alla fullmakter. Kaufmann kontaktade
västmakterna i april 1945 och den nyutnämnde
rikspresidenten amiral Karl Dönitz krävde att han
skulle arresteras och skjutas.
Fackföreningsrörelsen hade länge varit oroad
över den politiska utvecklingen i Europa, Redan
1936 hade ITF (International Transport Workers´
Federation) grundat en underrättelsegrupp i
Köpenhamn. Detta försök dog dock ut snart, men
det fi nns uppgifter om att såväl manskap som
befäl under krigsåren deltog i underrättelsetjänst
för de allierade. Korrespondensen sköttes över
Sverige. Även vapen transporterades från Sverige
med mindre båtar. I oktober 1943 fördes omkring
7200 judar från Danmark till Sverige med fi skebå-tar
och mindre fartyg. Även fraktfartyg smugg-lade
fl yktingar från Danmark.
Niilo Wälläri framhöll i tidskriften Sjöman-nen
att en det bland skeppsbefälet fanns ”en del
nazisthantlangare”, som han kallade ”sjövargar”.
Han påstod till och med att någon befälhavare
skulle ha angivit sjömän för Gestapo. Det är känt
att två styrmän, två maskinmästare och en don-keyman
gick i tysk tjänst från koncentrationslä-gret
i Stutthof. Trots värvning är det dock ett fak-ta
att de fl esta vägrade att ta emot dessa tjänster
(Se boken Torpederade och internerade). Wälläri,
som hade livliga kontakter med ITF, påstod att ”
det uppstod alldeles av sig själv en slags hemlig
motståndsorganisation i den fi nländska handels-fl
ottan med uppgift att motarbeta nazismen”. Wes-terlund
påstår dock att Wälläri kanske till vissa
delar överdrev de fi nska sjömännens insats som
underrätteleorgan för engelsmännen. I sin andra
bok ”Kustfart som kollaboration” går Westerlund
mera in på detaljer i tyskarnas trafi k längs den
Lästips
fades rustningsministern Albert
verkligen bekymrad för transporterna på hög