ur engelskt perspektiv
Lästips
FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 39
Lloyd´s Medalj och en MBE. Även i Koreakriget fanns det
kvinnor ombord på lasarettsfartygen.
Idag har antalet kvinnor ökat både inom The Royal Navy
och i synnerhet inom kryssningsindustrin.
Val av doktorer till kryssningsfartygen är inte mera en
könsfråga.
Läppstift på bryggan är en av mellanrubrikerna i bo-ken.
Stanley berättar om olika fall där en kvinna tagit över
befälet som kaptenshustru ifall skepparen hamnat ut för en
olycka eller blivit vansinnig som en kapten på ett valfång-arfartyg
blev 1823.
Kvinnornas kamp om platsen på kommandobryggan
har dock varit lång. Det var ofta döttrar till befälhavare
som kunde få befälet efter sin far på mindre fartyg, men
ännu på 1930-talet var det sgs. omöjligt för en kvinna att
komma till navigationsskolorna, eller som i England att
bli kadett. Stanley nämner att Sovjet öppnade möjligheter
för kvinnor att studera till sjökaptener. År 1935 blev Anna
Shchetinina (1908–99) sjökapten och troligtvis den första
kvinnan med officiellt sjökaptensbrev. Jag kommer ihåg att
en sovjetisk grupp besökte Åbo Navigationsskola när jag
gick där och berättade att hon då var lärare i Leningrads
Sjöfartsinstitut. Hurudan utvecklingen sedermera varit i
Ryssland vet jag inte. Stanley har inte heller forskat i detta.
Det var först efter andra världskriget och först på
1960-talet kvinnor kunde inleda studier i styrmanskon-sterna.
Kineserna bemannade ett fartyg i kustfart med
kvinnligt däcksbefäl 1976–1980
Denise Bradlaugh-Bonner var en av de första engelska
kvinnliga befälhavarna ombord på 1000 tonnaren Serenell
i slutet av 1970-talet. Enligt Stanley var Sheila Edmund-son
den första engelska däckskadetten 1967. Det engelska
systemet skiljer ju sig från det finska såtillvida att i Finland
har man alltid varit tvungen att börja som jungman, eller
senare först sjömansskola och praktik på däcksidan i
manskapsgrad, medan befälet i England går till sjöss som
kadetter, efter en kadettkurs iland.
Enligt en undersökning 1976, gjord av ILO:s sjöfararav-delning
konstaterades att omkring 32 000 kvinnor arbetade
ombord som manskap i hela världen och 1 100 som man-skap
i de 24 länder som undersöktes. Enligt den undersök-ningen
arbetade då 3 000 kvinnor i finska handelsflottan
och 12 000 i den sovjetiska. Den finska delen beror natur-ligtvis
på att färjetrafiken hade utvecklats kraftigt under
1960–70 talen.
På maskinsidan har det gått långsammare för kvin-norna.
Arlene Cameron hade just när boken skrevs 2016
varit ett år ombord på Maersks containerfartyg som fjärde
maskinmästare. År 2014 var hon enda kvinna på sin kadett-kurs.
I Storbritanniens handelsflotta fanns det år 2014 re-dan
17 kvinnor som maskinchefer (jämför med 7 188 män).
I Finland har utvecklingen varit långsammare, enligt
Traficoms statistik 2019 skulle det finnas 7 kvinnliga ma-skinmästare
inom utrikesfarten, medan det bland däcksbe-fälet
fanns 44 kvinnor. Statistiken hänvisar till årsarbeten.
Inom ekonomiavdelningen är dock kvinnornas antal
större än männens. Inom utrikesfarten fanns det 1 534
kvinnor och 1 442 män (Traficoms statistik 2019) Detta
beror naturligtvis på passagerarfartygens servicepersonal.
Ja det finns många intressanta personliga berättelser i
boken och intervjuer med kvinnor inom olika avdelningar
ombord och hur de upplevt utbildning och inställningen till
kvinnor ombord överhuvudtaget inom rederierna och de
manliga kollegerna. I varje fall kan vi konstatera att kvin-nor
klarar de olika jobben ombord, men trots allt har de
andra problem än männen när det kommer till bildandet av
familj och skötseln av barn.
Boken är i alla fall intressant att läsa för den som vill ha
kunskaper om alla olika aspekter på sjöfarten och sjömän-nens
liv. •
SVEN-ERIK NYLUND
Boken: Jo Stanley: From Cabin ”Boys” to Captains,
250 years of Women at Sea. The History Press 2016,
304 sidor.