Öppet, rättvist och djärvt
STTK:s ordförande Antti Palolas årsmöteshälsning
till Finlands Skeppsbefälsförbund
”Detta är en stor ära och mycket angenäm uppgift för mig, då Finlands Skeppsbefälsförbund är
min fostrarförening och en viktig samhällspåverkare och intressebevakare av utbildad personal
inom sjöfarten och till sjöss.”
FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 9
Sommaren 2016 fattade STTK:s styrelse ett enhälligt
beslut om att STTK ska fortsätta som självständig central-organisation.
Under 2016 förnyade vi organisationens
strategi och sätt att arbeta. Från och med början av det
här året har vi arbetat enligt värdena i vår nya strategi:
Öppet, rättvist och djärvt. Vi är en stark samhällsdebat-tör
och fördomsfri initiativtagare. Vi stärker avtalssamhäl-let
genom vår verksamhet. Vi främjar jämlikhet och jäm-ställdhet.
Vi påverkar förändringar i arbetslivet genom att
lyfta fram kunskap och välmående genom hela arbetslivet.
Vi utvecklar arbetslagstiftningen och den sociala trygghe-ten
samt tryggar ett hållbart pensionssystem.
Vår mission är: Världens bästa arbetsliv genom samar-bete.
Vår vision är: Ett framgångsrikt Finland.
Jag tror att ni alla gärna skriver under vår verksamhets
grunder.
Vår verksamhetsmiljö går igenom stora förändringar,
och i samband med det sker det även förändringar på
arbetsmarknads- och organisationsfältet. Många har ställt
sig tvivlande till huruvida det längre behövs en centralorga-nisation
i det finska samhället.
Det är lätt att svara på: ryktet om vår död är för tidig och
kraftigt överdriven. Det är min uppfattning att centralorga-nisationerna
fortfarande en har viktig uppgift bland annat
när det gäller att förhandla om socialförsäkringsavgifter
och i projekt som rör arbets- och sociallagstiftningen.
Jag förstår dock att centralorganisationernas existens,
vår organisationsstruktur medräknad, inte baseras på
någon befintlig lag. Vi behövs exakt så länge som våra
medlemsorganisationer anser att vår verksamhet ger dem
tillräckligt mervärde.
Förbundsrundan är i full gång och flera förhandlingsre-sultat
har nåtts och avtal tecknats. Jag tror att de tecknade
avtalen till stor del fastställer nivån även för kommande
avtal.
Den här gången sitter inte centralorganisationerna vid
det bord där priset på finländarnas arbete fastställs. Det
sker vid branschspecifika förbundsförhandlingar. Under
förbundsrundan avtalar man om den ekonomiska kost-nadsramen,
som innefattar separat prissatta textfrågor och
den faktiska löneförhöjningen. Jag tror att denna runda
kommer att kännetecknas av att man vill ha löneförhöj-ningar
efter många extremt återhållsamma avtal. Jag litar
på förbundens erfarna och kunniga förhandlares yrkes-skicklighet
och förvaltningarnas eftertanke när besluten
ska fattas.
Jag tycker inte att den här rundan är någon traditionell
förbundsrunda – även om det är en förbundsrunda. Jag
kallar den pågående rundan för en slags hybrid, då konkur-renskraftsavtalets
arv påverkar samtliga förhandlingar
på ett eller annat sätt. Jag räknar in tre saker i detta arv:
Vederlagsfri förlängning av årsarbetstiden med 24 timmar,
höjning av löntagarens socialförsäkringsavgifter – med an-dra
ord pensions- och arbetslöshetsförsäkringsavgifterna –
år 2018 och 2019 samt det tyngsta av arven,
dvs. den tidsbundna treåriga nedskär-ningen
av den offentliga sektorns semester-pengar
med en tredjedel, som främst riktas
mot låg- eller medelavlönade kvinnor.
Det är solklart att det nu, om någonsin,
är dags för en löneförhöjning. Vår ekonomi
ser helt annorlunda ut än den gjorde för
några år sedan. Företag inom det privata
näringslivet och arbetsgivare inom den
offentliga sektorn har råd med löneförhöjningar. Alla prog-nosanstalter
har under det gångna året höjt sina tillväxt-prognoser
för i år och nästa år ju längre året gått. Det är
klart, frågar man arbetsgivaren så har de aldrig råd med
löneförhöjningar.
Jag tycker att vi nu borde få till stånd avtal som stärker
löntagarnas köpkraft, inte slår bort benen på den återhäm-tade
ekonomiska tillväxten och förbättrade sysselsättning-en,
bevarar Finlands och finländarnas konkurrenskraft
och balanserar den offentliga ekonomin.
Jag är mycket bekymrad över personalens ork och per-sonalrepresentanternas
verksamhetsförutsättningar. Jag
kan inte låta bli att nämna att de gemensamma kvalitets-målen
för denna förhandlingsrunda som STTK godkände i
våras bland annat innefattar ork, arbetshälsa och utveck-ling
av kunskaper samt tryggande av personalrepresentan-ternas
ställning. Jag önskar alla personalrepresentanter
kraft och ork i er krävande uppgift.
Ett gammalt ordspråk säger att ”Finland är en ö”. Det
stämmer än i dag. Omkring 80 procent av vår utrikeshan-del
transporteras till sjöss. Det innebär att vi behöver en
handelsflotta som seglar under finsk flagg. Det är ett måste
för att vi ska kunna sköta nödvändiga sjötransporter även i
eventuella kristider.
Den finska sjöfarten behöver alltjämt finska sjöfarare. Vi
behöver kvalitetsutbildning och -forskning inom sjöfarten
även i framtiden. De är en viktig del av det bredare finska
sjöklustret, som även innefattar bland annat fartygskon-struktion,
miljökunskap och arktiska kunskaper. Finland
är till exempel en av de främsta experterna på vintersjöfart
i världen.
För att trygga de finska sjömännens arbetsplatser be-höver
vi stödåtgärder som godkänts av EU. Det är absolut
nödvändigt för att vi även i fortsättningen ska kunna
konkurrera ens någorlunda med konkurrenter utanför EU-området.
Sjöfartsstödet är alltjämt livsviktigt – trots kritiken mot
det. En arbetsgrupp som tillsatts av den finska regeringen
granskar som bäst dagens företagsstöd – och sjöfartsstö-det
ingår också i denna granskning. Vi måste alla se till att
sjöfarten fortsätter att omfattas av stödet.
Navigare necesse est, vivere non est necesse, dvs. att
segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt. •
Samarbete är styrka!
ANTTI PALOLA, ORDFÖRANDE I STTK