Lästips
Från mässpojke till sjöfartsråd
En bekant kollega skrev en
54 SUOMEN MERENKULKU FINLANDS SJÖFART
berättelse om sitt liv som
sjöman och arbete inom
rederiverksamheten, samt
till sist inom sjöfartsadministrationen.
Boken hann komma ut just
före hans bortgång i en svår
sjukdom.
Han blev väl mest känd bland
sina kolleger som M/S White
Rose-mannen, han trivdes på
detta fartyg och genomgick sgs.
alla grader upp till befälhavare.
White Rose var ett fartyg i
vildfart och Lennart Hagelstam
fi ck se världen på ett sätt som
kanske få fi nska sjömän idag
kan uppleva.
Lennart Hagelstam skriver i
inledningen: ”Jag har sagt, att
den bästa tiden i mitt liv var
när jag steg upp till vakten
som överstyrman ombord på
M/S White Rose klockan fyra på morgonen
någonstans på Indiska oceanen”.
Däri kan jag nog själv förena mig. Han hade
liksom också andra med mig liknande svårigheter
i livet. Han klagar på att fi nska språket gav honom
besvär, trots det gav han ut boken på fi nska, men
fi ck hjälp av kolleger och vänner med språket.
Han gick i samma navigationsinstitut som jag,
uppe på observatoriebacken I Åbo, bara några
år senare. Vi gick dock inga år tillsammans, han
började 1960 på understyrman. I skolan blev han
senare känd som arrangör för en elevstrejk med
sikte på skolans sociala utrymmen. Han uppfattade
det som ett stöd för ett nytt skolhus, som nog
var dåvarande rektor Bertel Formans förtjänst.
Lennart gick i skola i Vasa och en dag såg han
tillsammans med sin far som sjuåring fyrmastbarken
Viking på sin sista resa år 1946 i hamnen.
Det var då hans intresse väcktes för sjömanslivet.
När han var fjorton ansåg han sig vara klar
för sjömanslivet och tog reda på att man enligt
sjömanslagen kunde gå till sjöss det år man fyllde
femton. Han kände dock inte till att Sjömansunionen
hade avtalat med redarföreningen om att
man inte skulle mönstra pojkar under femton.
Lennart kringgick detta avtal genom att
mönstra på en est-panama båt S/S Bauta som
mässpojke under sommaren. Han kom bra överens
med den estniska kockan. Efter mellanskolan
blev det sedan fi nska fartyg.
Följande sommar blev det Maux Svenborg, en
gammal fyrmastad skonare byggd 1921 i Odense.
De var fyra man på däck, och i medvind med
seglens hjälp kunde de ibland komma upp till sju
knop. Med Bolindern gjorde de fyra. Förhållandena
ombord var ytterst primitiva, de hade varken
tvättrum eller elektricitet.
Efter mellanskolan blev det lättmatrosjobb
på S/S Vasti, byggd 1908. De lastade trävirke till
Israel. Besättningen bodde förut och ankarklyset
gick genom hytten, kättingens klankande störde
nattsömnen.
Lasten lossades i Haifa och därifrån bar det
av till Sicilien efter en saltlast till Honningsvåg.
Norrmännen behövde salt till fi sken. Lennart kom
hem till julen. Han var då 17 år och funderade vart
han nu skulle ta vägen. Han gick in som frivillig
i militären. Genom sin fars förbindelser kom han
till fl ottan och blev rekryt i Pansio. Svårigheterna
med fi nskan kom igen emot. En vänlig löjtnant
hjälpte honom på traven så han fi ck reda på vad
militärspråket gick ut på och lärde sig de fi nska
psalmerna. Jag har liknande erfarenheter av tiden
i fl ottan.
Vi har också erfarenheter av samma båttyp,
Kuha-minsvepare. Lennart var radist på Kuha 16
och jag var skeppare på Kuha 1 några år senare.
Lennart hade nytta av radistjobbet senare, i synnerhet
vid användning av Aldis-lampan. Månne
någon kan morse ännu?
Militärtiden tog slut i december 1958. Han kontaktade
Oy Henry Nielsen AB och sade sig vara
intresserad av M/S White Rose. Han fl ög till Rotterdam
och mönstrade på som lättmatros. Inkvarterades
i en tvåmanshytt. De fi ck en Volkswagenlast
till Newark i USA. Han lärde sig hur bilarna
surrades så de höll för atlantstormarna. Det var
kabelgarn som gällde på den tiden.
Det blev fl ere Atlant-resor och stormar.
Automat-rodret höll inte i stormen så vaktmännen
kallades till rors. Lennart fi ck stå till rors
på julaftonen medan de andra åt julmaten. Den
natten demolerades även bastun akterut på grund
av sjögången.
Hösten 1960 sökte sig Lennart till Åbo Navigationsinstitut
och efter understyrmansexamen
kontaktade han Nielsen-rederiet igen och återvände
till M/S White Rose, nu som III-styrman. Det
blev fl yg till Liverpool och han fi ck 8-12-vakten
såsom seden var. Han hade samma svårigheter
som en grön styrman har den första vakten, sällan
berättade skepparn något extra, styrmannen
fi ck klara sig själv, väja för fartyg, söka ut bojar i
mörkret etc. Han klarade sig och kände sig lycklig
när han gick ner från sin första vakt. Resan gick
till Colombo i Sri Lanka med potatislast. De var
chartrade av ett engelskt rederi och stannade i