G Sjökapten
Matti Poskiparta.
FINLANDS SJÖFART J SUOMEN MERENKULKU 11
Hektisk dag för
Saimens kanallots
P å bytesdagen ringer väckarklockan kl. 7 i Helsing-fors.
Tågresan startar direkt efter kl. 9 vid
stationen och tar mig mot den sydkarelska
metropolen Villmanstrand. Det gäller att äta
tillräckligt med frukost så att jag orkar dåsa till lätt på
vägen dit. Resan går bra på den förnyade banan. Den tar
ett par timmar, sen är jag framme vid stationen i Villman-strand.
I Kouvola börjar jag ringa runt för att höra om
någon av kollegorna är villig att hämta mig från stationen.
Det brukar alltid vara någon som förbarmar sig. Annars är
det bara att finna sig och ta en taxi. Under tågresan frågar
lotsförmedlingen i Helsingfors om jag hinner till båten i
Soskua (den tredje slussen på den finska sidan) till kl.
12.30. Då blir det bråttom, för tåget är inte i Villman-strand
förrän 11.40. Än en gång är VR såpass sen att jag får
försöka byta båt med nästa lots. Som tur är finns det alltid
någon som är villig att ta dagsbåtarna.
Jag köper med mig mat för ungefär en vecka från närbu-tiken
och beger mig till stationen. På bytesdagen skyndar
städaren runt med snabba rörelser och dammsuger våning
efter våning. Rent blir det.
kl. 12.30 är städaren klar med ”hytten” och jag kan byta
om till arbetskläder. Kl. 13.05 ringer STK:s lots och berättar
att han är 15 minuter för tidig och frågar om jag hinner till
bytet. Det är bara att hoppa in i bilen och sätta full fart mot
slussen längs kanalens strandväg.
Bytet sker den här gången i Soskua kl. 13.30 och båten
fortsätter mot Ryssland.
Så snart vi lämnar Soskua frågar lotsen i Pälli (fjärde
slussen) om jag hinner till mötesplatsen på sjön i Nuijamaa
på en timme. Det lovar jag och sätter båten i högsta tillåtna
kanalfart. Jag hinner fram i precis rätt tid.
Lotsen som är på väg nedåt meddelar att han lämnar
Pälli efter en kontroll utförd av den ryska gränsmyn-dig-heten,
som tog en timme. Det innebär att han får bråttom
tillbaka till Pälli så att ingen snor slussen fram-för näsan på
honom. När jag frågar slussmästaren om min slussningstur
får jag ett jakande svar. Mästaren lovar att höja vattnet
igen.
Kontrollen gick på en halvtimme den här gången – vilken
tur och lycksalighet. Lotsarna får numera även göra en s.k.
face control nere i mässen. Gränsvakten ser att mitt ansik-te
matchar propuskan perfekt och godkänner kontrollen.
Efter kontrollen sänks båten ner i slussen och när por-tarna
öppnar börjar det redan bli mörkt. Som tur är har ka-nalen
rätt så bra belysning, vilket underlättar navigeringen
under den mörkaste tiden på året. Slutre-san går utan några
större missöden. Vi möter ytterligare en båt i Rättijärvi. Av
med strålkastarna så att vi inte bländar dem helt.
I Juustila-slussen (den sista före havet) kommer de
ryska tullmyndigheterna igen för att göra sin grej. I den här
slussen har lotsen inget annat att göra än att lämna båten
och åka tillbaka till
lotsstationen med en
beställd finsk taxi.
Efter en bilresa
på ungefär 20 minu-ter
når vi den första
kontrollpunkten. Den
kommer vi igenom ge-nom
att vifta med ett
gränspassertillstånd,
varefter vi kommer
till den ryska tul�-
len. Den här gången
hittar vi inte en enda
tulltjänsteman som
kommer och öppnar
bommen åt oss. Vi
väntar bakom bom-men
i en kvart innan
någon kommer till bommen och trycker på knappen. Sen är
det dags för den riktiga ryska gränsbommen.
Här kliver vi ur bilen och går till gränsbåset för att visa
upp våra ansikten. Gränsmyndigheten jämför återi-gen
mig med passertillståndet. Han är också intresserad av
taxibilens märke.
Därefter fortsätter vi till den finska gränsen och visar
upp våra pass och passertillstånd för tullen. Passet kon-trolleras
i en dator och allt ser bra ut.
På lotsstationen betalar jag taxiföraren och gör de sista
arbetsnoteringarna. Efter det går jag till kylskåpet och
inväntar sedan nästa kommendering. •
SLPL MATTI POSKIPARTA
HUVUDFÖRTROENDEMAN, SAIMEN-KANALEN